Hur väl känner ni mig egentligen?

Här är lite frågor ni ska svara på för jag tycker det är intressant!
Jag har inget liv och borde sova för längesen...

- Förnamn?
- Efternamn?
- Hobby?
- Sexuell läggning?
- Har jag syskon?
- Hur många syskon i så fall?
- Vad heter dom?
- Vilken skola gick jag på?
- Ögonfärg?

- Hårfärg?
- Födelsedag?
- Skostorlek?
- Favorit färg?
- Favorit godis?

It's okay to hurt

Jag vet att det är sent och jag borde sova och jag ska sova såfort jag har skrivit
klart det här för det behöver skrivas ner nu. Så jag börjar från det jag skrev på fb;

Ibland när jag ser på världen så blir jag så illa mående och får den här känslan av att man verkligen inte vill fortsätta leva. Och folk säger bara "försök att se allting positiv" men jag kan inte det för jag har sett för mycket. Jag är för medveten om allting som händer. Och ibland är det så jävla mycket och jag kan inte göra ett skit för att få det att sluta och det tar över min hjärna och jag orkar bara inte ibland. Jag kan inte bara ignorera allting. Jag vet att dom flesta säkert tänker på sina egna liv och vill göra det bra för sig själva, jag menar, det är så man ska tänka, iallafall lite. Men jag kan inte tänka så. Jag känner att mitt liv kan inte rätas ut mer. För jag fuckade upp när jag började skolka i mitten av sjuan, och även om jag har fått en del hjälp, och det är flera år sedan nu, så är det ingenting som försvinner. Och jag hade inte ens en anledning att skolka. Jag började skolka för att jag drogs med i "grupptryck" och sen missade jag för mycket och då blev allting bara ännu jobbigare och ingen i skolan var smart nog att märka att jag driftade iväg och det är så självklart att inte en jävel märker eller tar tag i problemet. Jävla skit skola. Jag skyller inte bara på dom, det var mitt eget fel att jag började att inte gå till skolan men vad fan! Tänk om någon av dom vuxna i skolan hade sett mig, velat hjälpa mig och tagit tag i problemet, då kanske jag fucking hade gått ut grundskolan och varit tusen gånger smartare och slippa vara en sådan jävla loser!! Visst, jag har lärt mig saker igenom annat men jag är mycket medveten att jag är ganska så jävla efterbliven när det kommer till vissa saker. När jag låg och skulle sova här om dagen så kände jag min puls och så kom jag på att man fick ju lära sig om puls och massa skit på gymnastiken i skolan. Som jag inte gick på. Och då fick jag sådan jävla ångest. Jag kan ju fan ingenting. Jag är ett fuck-up barn. På grund av massa olika saker. Men på grund av att jag är ett fuck-up barn så känner inte jag att jag kommer kunna ta mig igenom livet. Och det är så mycket jag vill göra. Det är så mycket jag vill ändra på. Men jag har ingen utblidning så vem fan kommer ens orka att ens försöka lyssna på mig? Ingen. När psykologer och kuratorer osv frågar mig vart jag ser mig själv om 20 år så ser jag inte mig själv någonstans. Det är bara blankt. Jag ser ingen framtid. Jag vill inte ha barn, för jag vet vad som kan hända med dom och jag vill inte det. Jag vill inte bli gammal, för det skrämmer mig. Jag vågar inte flytta hemifrån, inte för att jag ens skulle kunna det om jag ville. Jag klarar inte av att ha ett vanligt jobb, för jag är ett fuck-up barn och jag har faktiskt svin svårt med människor. Jag är inget stort fan av livet. Jag har massor av problem som gör så att jag inte riktigt kan "njuta" av livet. Men så är det. Och jag vet att det här är ett känsligt ämne och det är deppigt och what the fuck och just därför så är det ingen som vill ta tag i det för människor är fucking vidriga! Jag blir bara så trött. Och jag kan inte släppa taget om allting jag vet om heller, oavsett om det äter upp mig inifrån och förpestar mitt sinne dag ut och dag in. Varför ska jag få må bra när det finns tusentals med människor som förtjänar att må bra mer än någonting? Varför ska jag gå runt och skratta och ha kul när det finns miljontals med människor som blir mobbade och inte har någon annan än ångesten i magen? Varför ska jag få bli tröstad när det finns miljoner med folk som blir slagna eller utsatta på andra sätt i sina egna hem och dom kan inte vända sig till någon? Varför är inte livet rättvist? Varför är det så här? Och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan skriva här där ingen ens läser. Jag kan sätta mig på golvet i mitt rum och börja grina. Och då tänker säkert alla andra "men sådär kan du ju inte tänka!!" Men det är så jag tänker, det är så jag fungerar så LEV MED DET! Jag tycker det bara är så jobbigt. Och det känns inte som att någon fattar varför jag tänker så här? Det är som att alla andra är blinda. Jag förstår inte varför inte alla försöker göra någonting åt det här? Jag är så jävla trött och mina ögon svider, jag måste verkligen gå och lägga mig. Men såhär är det, och jag är helt ärligt rädd för all information jag har i min hjärna. Och jag orkar helt enkelt inte ibland.