Visste du det, Nathaniel?
I år har det redan gått fyra år sedan. Allting blev annorlunda sen du försvann, visste du det?
Jag är aldrig i stan längre. När vi lärde känna varandra så var jag alltid där. Jag orkade träffa
människor. Jag kände inte alla där, och jag var aldrig så nära dom jag umgicks med då som
jag trodde jag var. Men jag kände ändå att vi alla var som en familj. Men det är inte så längre.
Det var aldrig så från första början heller. Det var någonting jag hade i mitt huvud för att
försöka fly från allt dåligt som hände under dom åren. Och jag trodde att jag mådde bra då.
Men när jag tänker tillbaka på mig själv då, så vet jag att det inte var så. Min glädje var en
illusion. Innerst inne så visste jag det redan då, jag ville bara inte inse det.
Jag kommer fortfarande ihåg smset jag fick av dig dagen innan. Det var ett långt sms.
Du skrev att du var glad över att du fått lära känna mig, och att jag var stark nog att
klara av vad som helst. Jag blev så glad av det, och svarade själv med ett långt sms
där jag försökte förklara hur bra du var, och hur lycklig jag var över att jag hade dig
i livet. Jag känner mig så dum som inte fattade. Jag borde fattat. Det var så uppenbart.
Den dagen gick jag och la mig, precis som vanligt. Och jag hade ingen aning.
Dagen efter så gick jag upp ovetandes av vad som väntade mig när jag satte igång
datorn. Jag läste igenom din text på bilddagboken flera gånger. Jag ville inte förstå.
Jag ville inte tro. Du kunde inte vara borta. "När ni läser detta så är jag redan borta."Jag lutade mig tillbaka i stolen och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte läsa.
När jag insett att det du skrivit var ett avsked, så stannade allting till. Jag stirrade
på skrämen i flera minuter innan jag lade ner huvudet på tangetbordet. Det kunde inte
vara sant, tänkte jag. Efter det tog jag upp telefonen och smsade dig. Jag kommer
inte ihåg om smset kom fram eller inte. Hur som helst så fick jag inget svar. Och
det var inte föräns några dagar efter som allting sjönk in. Jag var hemma hos Jacob då.
Jag låg på hans säng och grät. Jag grät som ett litet barn. Och Jacob satt med handen
på mig rygg. Det kändes som att jag grät i flera timmar. Och dagarna efter det kommer
jag inte riktigt ihåg vad jag gjorde eller vad som hände. Men det var dom värsta dagarna
i hela mitt liv. Och jag skyller ingenting på dig, för jag förstod på ett ungefär hur du
kände dig. Du skrev i ditt avsked att du försökt att leva, men i slutändan kommit fram
till att det inte var meningen för dig att gå den vägen. Många skulle säga att det du
gjorde var själviskt, men man kan inte alltid tänka på alla andra och strunta i en själv.
Du sa alltid det till mig. Du lärde mig att det var okej att sätta sig själv i förstahand ibland.
Och oavsett hur ont det gjorde för mig att förstå att jag aldrig skulle få se dig igen,
så kommer jag aldrig kunna hata dig för det.
Vi gled ifrån varandra, dom vi var på den tiden. Vi alla har förändrats, vissa till bättre,
vissa till sämre. Och det har hänt så mycket. Jag pratar inte med Jim längre, och har
inte gjort det på snart 3 år. Jag och Linn umgicks ett tag lite fram och tillbaka, ibland
var vi tajtare och ibland var det inte så. Nu har jag inte pratat med henne på länge.
Angelica har flyttat, så henne har jag inte träffat på länge heller, förutom en gång förra
sommarn. Det har bara blivit så. Jag är som sagt aldrig i stan längre. Jag har ingen ork
att träffa folk. Jag vet inte varför. Jag känner bara, att jag inte vill. Det är inte så att jag
hatar någon. Jag bara... jag vill helt enkelt inte.
Kommer du ihåg sista gången vi sågs, Nathaniel? Du skulle åka någonstans, och mellan
landade i Stockholm. Jag hade nyligen färgat håret blondt, du sa att det passade mig.
Sen när vi stod och väntade på ditt tåg, så kom det fram två personer till oss. En tjej och
en kille. Jag kände ingen utav dom. Men du kände tjejen. Den tjejen var Sara. Och vet du?
Jag har faktiskt lärt känna Sara. Hon kände Martin, som jag också känner. Vi träffades en
gång på plattan, men hon såg helt annorlunda ut än vad hon gjorde då när vi sågs, så jag
kände inte igen henne. Sen, för ungefärg ett år sedan, så hittade jag henne på emocore.
Och när jag kollade igenom hennes galleri så kom jag ihåg att jag träffade henne med dig
den dagen. Då skrev jag till henne, om det var henne jag hälsade på då. Det var det. Sen
dess har vi kommit lite närmare varandra.
Förra augusti, på din tre års dag, så satt jag och Sara vid minneslunden vid kyrkan här i
Vallentuna. Vi lämnade blommor och tände ljus. Sen satt vi där jätte länge. Vi grät jätte länge.
Jacob och Martin var med oss då också. Jag och Sara satt bredvid varandra, vi grät på varandra.
Sen höjde Sara sitt huvud en aning och sa "Nathaniel skulle hata att se oss nu." Så om du nu
såg oss, förlåt. Men vi kan inte hjälpa det. Du vet, alla saknar dig Nathaniel. Det är fortfarande
en plats som är helt tom sen du försvann. Du vet, jag har bytt telefon några gången sen dess.
Men jag har fortfarande kvar ditt nummer. Förra året så försökte jag skicka iväg ett sms,
men det kom inte fram. Jag blev inte förvånad. Jag kan erkänna att jag blev lite besviken dock.
Och jag får fortfarande upp tankar i huvudet om att du fortfarande finns någonstans. Som
att jag skulle se dig på centralen när du är på väg ner till skåne eller någonting. Och när jag
tänker så, så gör det ont på ett konstigt sätt i bröstet, men det får mig alltid att le. Att få se
ditt ansikte igen.
Jag är fortfarande arg på Shinya. Ni var ju vänner innan jag lärde känna dig, inte sant? Då
var du dock inte Nathaniel, då var du fortfarande Caspian. Jag vet inte riktigt vad som hände
mellan er, men eran vänskap tog slut. Jag pratade med henne den dagen du försvann.
När jag berättade vad du hade gjort, så sa hon att hon inte brydde sig. Jag fattar inte...
Jag fattar verkligen inte hur hon kunde säga så. I det ögonblicket tappade jag all respekt
för henne. Det kanske är omoget i vissa ögon, men jag har avskytt den människan sen dess.
Jag kan förstå att ni inte var vänner längre, men att säga att hon inte brydde sig, vad är man
för människa då? Ni var ju vänner innan. Ni tyckte om varandra innna. Ni hade för fan ett
band mellan er inna. Hur i helvete kan hon då säga att hon inte bryr sig?! Jag kommer aldrig
förlåta henne för det. Och jag skiter i vad alla andra säger. Det är inte så att jag går runt
varje dag och tänker på det och pratar om det med folk. Utan jag pratar bara inte med henne.
Jag är inte vän med henne någonstans. Och om någon av mina vänner fortfarande vän med
henne så spelar det ingen roll. Så länge jag slipper se henne. Jag tycker inte att det var okej
att hon sa så. Jag tror att du hade brytt dig om det var hon som hade försvunnit. Oavsett om
ni inte pratade längre. För du var sådan. Det fanns en anledning till varför du kallades för
änglapojken.
Vi har alla gått vidare från den dagen. Vi har alla kommit ganska långt i livet, även om det
fortfarande är ganska svårt ibland. Men det kommer alltid vara svårt ibland. Allting är inte
alltid lätt, det sa du också till mig förut. Och du sa att jag var stark, och kunde klara av vad
som helst. Men jag trodde inte på det till en början. Varje gång jag såg mig själv i spegeln
så grimaserade jag åt min spegelbild. "Patetisk." Det var så jag tänkte, men vet du Nathaniel,
jag har faktiskt lärt mig att jag är bra som jag är. Jag kan faktiskt tycka om mig själv nu.
Jag kanske inte är världen sötaste, eller har en snygg och smal kropp, eller är riktigt bra på
någonting. Men det är okej, för jag har vänner runt om kring mig som behöver mig. Och dom
tycker om mig för den jag är, och dom har inte lämnat min sida sen dess. Jag har också en
nyfunnen kärlek, som behöver mig. Tillochmed min pappa har börjat visa mer intresse till mig.
Jag har det bra nu ska du veta. Jag saknar dig varje dag, men det gör inte lika ont som det
gjorde ibörjan. Visst, jag börjar fortfarande gråta när jag tänker tillbaka, men det är för att jag
är sådan. Jag gråter över minsta lilla nu för tiden. Men jag har klarat mig hittills. Jag ska nog
klara mig tills min tid kommer också. Och jag gör allt för att vara den där "starka" personen
som du alltid sa att jag var. Jag försöker att uppskatta livet lite mer än vanligt, så att jag kan
berätta för dig sen att det gick, och att du skulle klarat det också.
Jag saknar dig Nathaniel. Men världen stannade inte bara för att du försvann.
Och det tänker inte jag heller göra. För det var det du ville. "Fortsätt leva."
Jag är glad över den tiden vi hade ihop. Kommer du ihåg att vi planerade att
du skulle komma och stanna hos mig över en helg? Jag såg framemot det.
Det gjorde du med. Det är synd att den dagen aldrig kom. Men det gör ingenting.
Jag är inte arg på dig för det. Du gjorde det du tyckte var rätt den dagen. Du gjorde
det du kände var bäst för dig. Du var trött, jag visste det. Så jag skyller inget på dig.
Men du ska veta, Nathaniel, att även nu, fyra år senare, så tänker jag på dig,
och älskar dig, precis lika mycket som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar