Livet tog en vändning.

Hej.
Jag vet inte vart jag ska börja.
Jag tyckte att jag tog ett bra beslut.
Det var bäst att göra så. Ta ett break.
Jag har så mycket att tänka på ändå.
Jag har mig själv att ta hand om.
Så det var ett bra beslut i mina ögon.

Men nu säger hela min kropp ifrån.
Och nu vet jag inte om det var ett bra beslut eller inte.
Nu känner jag kanske så för att jag är paranoid.
För att jag känner att jag har varit ett ass och förtjänar
att få lida lite. Paranoid eller inte, jag ogillar den här känslan.

Nu ska jag berätta en lite sak som inte riktigt har med
saken att göra men ändå. Jag älskar mat. Jag gillar att äta
och så vidare. Jag har extremt svårt att inte äta och är
hungrig eller sugen på att äta typ hela tiden. Visst att jag
har försökt att svälta mig själv på yngre dagar. Men det gick
inte. Det var inte värt att må så dåligt bara för att man ville
vara smal. Det är inte svårt att bara röra på sig ordentligt
och äta ordentligt men ja. Man hittar alltid på ursäkter.
Jag har aldrig blivit äcklad av att se mat eller tanken på att äta.

Inte förrens nu iallafall. Jag vill nästa spy.
Magen har vänt sig ut och in. Jag har inte ens ätit
mycket. Åt tre plommon tomater och nu mår jag
illa.

Och jag har upptäckt en annan sak på traven.
Jag har nekat folk som velat dra med mig ut
eller på fest för att jag har suttit hemma och
spelat och bara inte haft lust att träffa folk.
Och jag har inte tyckt att det är något fel med det.

Men nu upptäckte jag att det är inte så oskyldigt
som det ser ut. Jag vill inte vistas bland människor.
Jag använder mitt spelade som en sorts ursäkt till
att inte behöva gå ut. Livet har liksom stannat.
Jag lever inte på riktigt längre.

Jag är alldeles skakig. Och för varje dag som går
så hittar jag bara ännu mer fel på mig själv.
Det var jätte längesen jag verkligen avskydde mig
själv och livet och världen. Jag trodde att jag var
stark nog att hålla allting borta. Men med tanke på
omständigheterna så är det inte konstigt att man faller.
Ibland önskar jag att jag inte kände någon.
Att jag aldrig träffat alla dom som jag nu håller kära.
För jag vill inte göra er besvikna och jag vill inte att
ni ska behöva få skuldkänslor för att ni inte kan hjälpa.

Jag vill bara att alla ska må bra.
Jag vill att alla ska få vara lyckliga.
Jag vill att jag ska må bra.
Men jag orkar inte. Jag tror att jag mår bra
tills jag faktiskt inser att jag fortfarande är ett
jävla psykbryt som inte kan ta tag i någonting.
Det är pinsamt och jag orkar inte med mig själv.
Jag sitter bara inne på mitt instängda rum och
gråter och låtsas att omvärlden inte finns.

Det ska inte behöva vara så.
Jag kommer oftast på mig själv med att jag mår dåligare
än vad jag tror, och när det händer blir jag rädd och drar
mig undan. För jag vet inte hur jag ska hantera allting.
Förlåt. Men nu vet ni.