"I'm gonna miss ya' daddy.."

Hej.
Idag var det farsdag. Brukar inte tycka om farsdag, och det var inte förändring den här gången heller. Var lite små sjuk dom dagarna, låg bara och kände mig tung och dåsig. Sen har jag har jätte mycket besvär eftersom jag fick mens och jag har haft jävligt ont och haft ett jävla humör. Usch, hatar det. Har knarkat spelet Fallout 3. Älskar det. Tycker om handlingen, speciellt då eftersom jag är en tjej, i spelet alltså. Pappa sticker och en del av spelet går ut på att hitta honom. Och det är just den far-och-dotter relationen som jag saknar. Jag vet att om man är en kille i spelet så är pappan likadan men ändå. Det är som att jag spelar det för att jag nästan känner den där känslan påriktigt. Inte bara för att det är ett spel. Dom ända jag har haft i "pappa" rollen är han som utger sig för att vara min riktiga pappa (Johnny) och mammas sambo, (Zeth) som har varit det närmaste till riktig pappa som jag haft i hela mitt liv. Men grejen är det, att jag känner på mig att det finns någon, behöver inte vara släkt eller någonting, som är den pappan som jag alltid har velat ha. Han som bryr sig. Han som förstår mig. Han som stöttar, som bara vill mitt bästa. Han som säger att han älskar mig. Han som säger "ta hand om dig". Han som är nästan likadan som min mamma. En underbar person som verkligen bryr sig, och visar det. Den "pappan" jag har nu, inte en chans i helvetet att jag skulle kunna prata med honom om någonting! Han är för dum i huvudet för att förstå. Aldrig att jag skulle kunna gråta ut i hans famn som jag gjort med min mamma hundra tals gånger. Zeth kan jag prata med, det vet jag. Det har jag gjort några gånger. Och han är förstående och sånt, vilket är jätte bra. Och det känns jätte bra. Trots att jag oftast alltid är lite lite rädd för att säga fel saker. Grejen med Zeth som jag aldrig hade tänkt på förut, är att han verkar/är så jävla hård och tuff på utsidan, men är som en teddybjörn på insidan. Grejen är det att jag vet inte om jag skulle våga/kunna krama honom, som jag gör med mamma. Jag vet inte varför, men det känns typ...jag vet inte. Min "riktiga" pappa, har kramat mig EN gång. Han har aldrig sagt att han älskar mig. Och han har inte varit den personen som bryr sig direkt. Har aldrig känt att jag kan prata om honom med någonting. Han är så oförstående. Som att han inte vet någonting om någonting. Jag vet inte riktigt vad det är för mening då. Han är varken förstående eller har någon omtanke. Därför är det så speciellt för mig när vuxna visar att dom vet hur det är, och att dom bryr sig och att dom förstår. Så jag är evigt tacksam för dom som inte har gett upp om mig än, speciellt min mamma då. Utan henne skulle jag inte ha kalarat mig, fast det vet nog alla. Grejen är den, jag har det bra. Jag är världens bästa mamma, en riktigt bra låtsas pappa, jätte många bra vänner. Jätte många som bryr sig, många av mamma's och Zeth's kompisar som bryr sig. Det känns så bra. Men jag tänker alltid på hur skönt det skulle vara att ha den där pappan. Det känns som att allting skulle lösa sig. Allvarligt, det gör det! Fast jag får fortsätta drömma... Everything I ever wanted was to have a real father, but I suppose that won't never ever happen. I'll keep on pretending my "bi-dad" is that person who cares about me. But I can't live in my fantasy, I want it to be reality. And I don't now why the fuck I'm writing in english, to much Xbox games I guess... There is more empathy when I write in english. Yeah, I'm wierd, but what to do? Hmm, naaah, I should be happy about those things I already have, instead of dreaming about those things I don't have. But yaah, who complains? Not me. Or wait, maybe I do. Whatever, I'm to stupid to complain about anything. Especially when I don't know what I'm complainning about. And excuse me if I write like a handicapped, but yeah, I haven't been in school for about two years. Heh, I'm pretty a disaster huh? Yaah, whatever. I'm still alive. Well, don't have much to write about now. So, we'll see ya' around I guess. Solong bitches.
xoxo Jasmine