Jag är din undergång.

Okej, jag skiter i om någon jävel läser det här nu eller inte, för jag vill
bara få av mig det här.

För det första, jag har haft mina ångest attacker sen jag gick på BUP
när jag var 14 eller något. Jag vet bättre hur jag ska hantera dom nu
än när jag började på BUP. Men det är fortfarande så jävla tungt. Den
här jävla klumpen i magen hela tiden. Och även fast man är med folk
och gör någonting kul så skrattar jag med gråten i halsen. Inte hela
tiden självklart, men den är där. Den där känslan som bara tynger ner
en utan någon riktig anledning. Kanske är det på grund av att världen
är som den är? Kanske för vetenskapen om att människor skadar varandra?
Kanske för att man möter människor som sårar en själv? Jag vet inte,
men det kan lika gärna vara det. Min värld håller på att gå under.
Jag är 18 år gammal, jag har knappt hunnit leva. Och det känns så jävla
ruttet att jag redan nu får känslan att "jag vill bara inte leva för det
är så jävla tungt" och vet att jag inte är ensam bland min åldersgrupp
(och yngre) att känna så. Världen är ett helvete och det är här vi straffas mest.

Jag vet själv att jag har x antal problem i mitt liv som kan vara anledningen
till att jag känner såhär ibland.
1. Min fina Mamma har hamnat i en deppression och det gör ont att se henne må dåligt.
2. Jag har vänner som mår dåligt, och jag önskar ingenting annat än att dom skulle få må bra.
3. Skolan går fortfarande åt helvete och jag vet inte vad jag ska göra med den eller min framtid.
4. Jag är jätte dålig på att visa att jag bryr mig om en del folk i min närhet, vilket får mig att känna mig helt värdelös.
5. Jag har börjat tänka mer och mer på Nathaniel igen, och det är snart 3 år sedan han tog livet av sig. Jag har tvingats till att leva klart mitt liv utan honom. Och det gör ont att veta att jag aldrig kommer få se honom, röra honom eller få höra hans röst.
6. Jag har börjat tröttna på hur mina morföräldrar samt min moster behandlar Mamma och oss andra i vissa fall.
7. Jag är jätte glad över att min Pappa äntligen faktiskt blivit "min Pappa", men går runt dagligen och väntar på att han ska bli som förut igen.
8. Jag har inget jobb som jag får en riktig inkomst ifrån.
9. Jag vill flytta ut så att Lara kan få ett eget rum.
10. Jag känner mig otillräcklig bland mina vänner.
11. Jag är rädd för framtiden.

Nu vet jag att det är många som tänker "men du är en av miljoner ungdomar som
tänker på sådana saker" men det spelar ingen roll. Det är fortfarande jobbigt
som satfläsk och det känns som att ingenting förändras. Det går bara rakt ner.
För min värld börjar svartna, och jag vet inte om jag kan hålla mig över ytan.
Det är så det känns. Och det tar kål på mig ibland.

Live Long and Prosper